Tillbaka på sal 6 med energibrist men med nyvunnen uppfattning om vad som egentligen gäller

Det handlar inte längre om antingen eller. Vinna eller försvinna. Leva eller. Punkt. Sådana alternativ går man inte vidare med. Alternativen är förgörande. Det handlar heller ingenting om min egen fysiska kraft, eller att jag själv krigar mot cancer. Det är medicineringen som sköter det. Det jag har att göra är att stå ut med att vara trött. Stå ut med utanförskapet från verkligheten. Inte så att jag inte är inbjuden. Men jag kan inte uppbåda tillräckligt med energi att ta del av den mer än i miniportioner. Stå ut med att rasa. Och att komma tillbaka. Stå ut med att vara här. Stå ut med att bli minimerad som person, jag är en patient och behandlas därefter. Stå ut med att jag i ett känsligt skede av behandlingen kanske inte kommer att ha möjlighet att träffa mina barn om de inte är friska. Jag kan kanske bektraktas som stark. Men att stanna i en situation som är obekväm eller som jag misstycker till har jag aldrig gjort. Då har jag sett till att förändra den eller förflytta mig. Att stå ut med att inte längre ha kontroll över min situation eller mitt liv är det jag har att bita i.

Är tillbaka i sal 6. Här är kalt och utskurat igen. Är snabb med att plocka upp några foton, några saker. Är helt slut, har varit hemma sedan söndag eftermiddag men har varit intensivt som en vecka. Besöker Huset. Det pågår aktivitet där, så jag behöver inte låsa upp. Trots att molnen ligger lågt är det vid utsikt. En smal gång är uppskottad fram till dörren. Snön ligger mjuk runtom. Det är perfekt. Det är så fint. Rummen är vackra. Fönstren är vackra. Blir ändå helt trött. ALLT är i renveringsbehov. Oändligt mycket arbete. Och Ola är så sliten. Har så mycket. Och jag blir frustrerad av att inte kunna hjälpa. Vi har bestämt kakel. Vi har bestämt hur tvättmaskinen ska stå. Kommit på att man ändå borde riva badrummet eftersom det är rör i källaren som ska tas bort som kommer därifrån. Verkar omöjligt. Jag har lekt med barnen, kramats. Hade storslagna planer på att vi skulle ut på skidor i Spikis, överskattar totalt min förmåga och det blir aldrig aktuellt. Är nöjd med att vi aldrig behöver låna rulle från Jens jobb, att det gick ändå. Jag sparar all energi jag har till barnen. Har jag ett uns över försöker jag ge det till Ola och kanske lite till kakelplattor. Lena på lunch, mamma och pappa här, och svärmor, för att säga hej då men jag orkar egentligen inte. Avstängd, entonig. Nej, jag har inget, och tar inte emot så mycket heller. Jag funderar över hur jag ska kunna hjälpa Ola, men jag är ju en av dem som kräver.

Siri kräks kvällen innan Lucia. Panik. Ola ropar, nej, spring inte till mamma. Siri stannar, mitt i gråten. Jag står med saker i händerna. Fastnar. Det går flera sekunder. Jag hinner tänka hur är mina värden, vad händer nu? Måste jag åka tillbaka tidigare? Ola hinner fram. Tar henne. Jag får en stor hemsk klump i magen. Vad är det för mening att vara hemma om jag inte får vara mamma? Jag är ett skal på besök. Kokongen, ingen fjäril. Inser att jag varit med henne hela dagen, när hon i så fall smittat som mest, och att jag imorgon kommer att krama henne allt jag har. Ola och en fantastisk 5,5årig lucia åker på lussefirande på dagis och Siri och jag stannar hemma. Det är ett vanligt virus. Kanske i kombination med för mycket pepparkaksdegsätande hos mormor dagen innan.

Hemma känner jag aptit. Jag somnade igår för första gången sedan 6 v utan insomnings- eller orodämpande tablett. Borta bra hemma bäst, hem ljuva hem är inte så starka uttryck. Och det är för att det handlar mer om att vara omgiven av de sina, av kärlek till och från. Det sänker vilopulsen med 15 slag i minuten. Minst.

Jag trodde att det här inlägget skulle vara något mer positivt. Inser att jag har för lite energi för att känna annorlunda. Nya prover tagna, har att hoppas på att få lite blod.