Räddare kan ingen vara

Sköterskan ringer och talar om misstänkt GVHD i levern. Min lever misstänks reagera på de nya cellerna. Man vill att jag ska ta prover igen. Schimmerismprovet visar fortfarande på att jag har en liten del egna celler. Så egentligen skulle jag behöva sluta med den immundämpande medicinen. Fast behåller den på grund av levern. Då är det skitsamma att jag har 130 i hb, ett normalt värde och säkert det högsta på ett helt år. Med hjälp av bloddoping visserligen, men ändå. Jag hann vara glad åt det i två dagar iallafall. En vecka kunde jag känna lättnad åt att man i benmärgsprovet inte sett en enda av de celler som tidigare utvecklats till cancer. Åter cancerfri, efter att ha haft mindre än 0,1 promille vid tvåmånaderstestet. "Ska jag vara orolig för det här, eller vad?" undrar jag. Sköterskan säger att ja, det här är ju något de följer noggrant. Jag minns väl vad en av läkarna berättade om riskerna i efterförloppet av transplantationen. Att det är ett mycket allvarligt tillstånd om levern blir påverkad. Rädslan vrider sig i kroppen. River upp och mosar sönder. Jag satt ute och åt apelsin med Sirili i solen. Var tvungen att gå in. Jag har inga murar runt mig. De är sedan länge rivna. Jag är alltför trött för att tackla motgångar. Det får vara nog. Sedan länge har jag fått nog. Nyligen gick en väns syster, en väns vän, samma person, bort i cancer. Hon hade varit frisk i flera år, hunnit få barn. Och insjuknat igen. Och då vann cancern. Jag ser att det är möjligt. Jag ser hur hon blir sörjd. Ola ringer upp till Umeå. Han kan inte förstå varför man låter en sköterska lämna besked om något som kan tolkas så här. Överreagerar jag eller är det skitdåligt? Men ingen läkare ringer tillbaka. Jag är skitless på cancer. Det är något som för alla inblandade platsar i helvetet. Ibland önskar jag att jag trodde på Gud. För att avlasta mig, tänka att jag är i någons goda händer. Men jag vet sedan tidigare att Gud är orättvis och obarmhärtig och inte alls beskyddande. Och jag tror inte. Medicinsk vetenskap och expertis är min fallskärm. Med en onämnbar prognos. Läkaren ringer upp när jag ligger en stund med Mira-Märta och han pratar därför med Ola. Han coolar ner oss. Ola anser att Mattis celler får sluta ta semester. Ta av er de rutiga brallorna och lägg trumpeten åt sidan! Nu ska ni arbeta arslet av er!

Något avundsvärt på recept

Jätteröret fylls med blod, rött och rent rinner det ur mig. Mitt fina fria blod som benmärgen jobbat så surt för att tillverka. Syftet är att normalisera järnmängden i kroppen. Järnet har lagrats av alla blodtransfusioner, och kan bara reduceras genom att tillverka röda blodkroppar. Sist låg jag däckad i fyra dagar. Hb sjönk som en sten. Jag följde efter. Idag ger man mig det som jag alltid längtat lite till. Erytropoetinsprutan sätts i magen, jag får tre till på recept. Epo, hårdvaluta i en OSstad som Östersund. Äntligen något avundsvärt på receptblocket. Så här tänker man hålla på i ungefär ett halvår. Och om jag inte vill bli stucken i armen varje gång, jag vill inte, får jag lov att behålla slangarna som sticker ut ur min kropp. Jag är som en bläckfisk och bikinisommar har jag strukit från min kalender.
Tremånaderskollen är gjord och jag får avvakta svar en vecka. Benmärgsprovet ska visa noll, och förhoppningsvis alla andra tester också. Noll egna celler, noll sjuka celler. Noll, noll, noll. Jag går inte och tänker på det annars, vilket liv skulle jag leva då? Jag tänker ju att jag är frisk, svag och trött och i läkande fasen. Och frisk. Men just nu kan jag inte låta bli att fundera. Ligger det någon enveten djävel och lurar?