Transaktioner och kostnadsställen

Jag erkänner nu att jag är lite less på jag och mig och inte längre är lika aktiv som bloggare. Tänker att andra är lika less. Nu har jag ju överlevt och har chansen att överleva på riktigt och bli vad jag kallar frisk. Faran lurar men ansätter mig inte. Kuratorn menar att det kan vara bra för andra att fortsätta bloggen, då de flesta tar slut just här. De tar slut antingen för att någon överlever eller för att någon dör.

Mina dagar är ren företagsekonomi. En superdag. Jag vaknar och sätter fötterna på trägolvet och känner direkt att jag mår bra. Den dagen är jag lite igång, hjälper till med att ta ur diskmaskinen, hänger en tvätt, småplockstädar lite. Jag är lycklig, har tålamod och orkar springa 5x75m när jag är ute och går. En superdag går jag över gränsen, använder en kraft som tömmer det fysiologiska kontot för att det mentala bara öser. En superdag kostar ungefär två djupdykningsdagar. Då vaknar jag på natten av illamående, väcker Ola precis innan jag inser att jag måste kräkas och inte hinner upp (han är snabb). Jag tar piller för att somna om, mår kymigt när jag stiger upp, tänker länge innan jag kan tänka mig frukost. Gruvar mig innan jag ska gå i trappan upp till övervåningen. Hjärtat slår fort och benen är bly. Får äta som Skalman, enligt klockan, äta med förnuft utan känsla. Jag har aldrig tänkt på att Skalman kanske också blir illamående om han inte äter på tid. Ligger sedan i sängen och mår illa. Målsättningen en sådan dag är att inte kräkas. Men i slutet av dag två, kan hända ganska sent, då vaknar jag till, mår bra igen, och förstår att imorgon, då kan det bli en riktigt fin dag!

En superdag ångrar man inte. Kosta vad det kosta vill, det är så värt det. Det är dagen då jag kan känna att jag har en chans, jag kommer att bli återställd, förstår att det är möjligt. Så jag kör på så här, upp med solen och ned i dasstunnan. Gång på gång.

Den emotionella skalan är inte så bred. Jag känner kärlek. Det gör jag hela tiden, det har blivit en skön varm känsla som jag har där, helt skyddad och därför stark. Och illamående. Inte oro eller ångest, inte hunger, inte trötthet, ingenting. Plötsligt blir jag bara illamående och förstår att det är något som jag inte gillar, och får fundera ut vad det är. Det är ju inte så svårt, men tämligen torftigt. Jag har ju mått ganska risigt inför kontrollerna i Umeå. Jag är så glad att jag inte bor där. Det finns en patient, numer frisk, som vårdats på samma avdelning som jag. När denne möter en viss sköterska på stan, måste hen kräkas. Betingat illamående. När jag är klar med det här kan jag dra därifrån. Jag tänker aldrig mer återvända.

Spring i benen

Hade tänkt posta ett annat inlägg idag, men jag hade en sådan bra dag igår och vill bara berätta en grej. Det var så här: jag var på väg nedför 20%backen från vårt hem mot cirkus kul o bus där Ola och barnen höll till, nere vid Frösö Strand. Jag hör tunga steg komma allt närmre bakom mig. Jag vänder mig om och ser en man i 50årsåldern komma joggande nedför backen. Hör flåset. Det tänder till i mig, "ska han om mig nu?". Jag ökar takten, i backen vågar jag inte springa, har inte styrka för det. Han joggar om. Men nere på platten går det bara inte. Han ligger ca 50 m före. Jag bara MÅSTE springa. Benen sträcker ut, jag lutar mig lite framåt, armarna fram och jag springer! Glömmer mannen. Jag springer! Hundra meter och jag känner att knäna vill vika sig. Går en liten bit, men springer igen. Och igen. Igen. Hjärtat pumpar, det är en ovillig maskin som liksom brakar igång, rostig och osmörjd. Stegen tunga och jag kunde lika gärna väga 90 kg med den isättningen. Det räckte med totalt några hundra meter. Men jag har iallafall gjort det!

Resultat

Det står 1-0 mellan mig och döden. Det är den enda betydelsefulla vinst jag någonsin kommer att göra. Det går inte att bevisa något mer, jag har tagit den största skalpen. Visst, det är inte över och vi vet ju att den sista matchen kommer och att den vinsten alltid går till motståndaren. Men den här första matchen vann jag därför att jag kämpade mig blodig, min kropp öste allt den hade. Men mest på grund av den mycket goda medicinska behandling och vård som jag har fått (alldeles gratis och inget att spara på, tack Sverige för ett fungerande samhälle som ger vård när den behövs till den som behöver det). Nu är jag under renovering och får jag leva i fred är jag nästan hel igen om ett år. Alveolerna, lungblåsorna, har tagit storstryk, matsäcken, huden, naglarna, njurarna ska läka. Levern har redan gjort det. Jag byter hud, små små ljusa hår syns inte men kan kännas. Miljoner av förtvinade muskelceller poppar till liv. Långsamt går det men framåt. Och samtidigt vill jag återfinna samma klarhet som jag upplevde när sjukdomen var mest intensiv. Att det som räknas är kärlek, att få vara i kärleken. Och det går att hanka sig fram på tro och hopp. Jag är inte troende i vad man vanligen lägger i den betydelsen. Men utan dessa tre nämnda kan ingen leva länge. Det är min övertygelse.

Rehab

En stark målbild jag hade under december var att få åka skidor i vårsolen tillsammans med Mira-Märta och Siri Li. Bilden visade mjuk, lite sörjig snö, smält av solvärme, skidspetsar som långsamt förs framåt, skratt, och man vet att det finns varm choklad i ryggan. Nu är jag där. Första passet drar Mira-Märta ifrån, vi kör runt IP i Ås. Siri Li åker före i spåret och efter 0,5 km är det jag som ger mig vilket gör att vi kommer hem i tid till lunch. Andra passet vill jag visa det yttersta av frihet. Att åka på skare, kunna ta sig över ängarna och genom skogen på den hårda yta somm ligger natten efter en mildväderdag. Gränslöst och obehindrat. Mira-Märta hänger på, drar ifrån uppför, och även brant utför där hon släpper på men jag är rädd att bryta lårbenshalsen om jag faller. 2km. Och tredje passet själv. Malin varnar "tänk på att det först är medvind och utför, du ska ju tillbaka också". Jag tänker ingenting. Glömmer klockan hemma. Solen är med mig till hundra. Det är medvind, det är utför. Jag känner mig normal och ovanligt stark. Jag har aldrig tänkt på att vi bor så nära landet. 300m bort från vårt hus börjar landsbygden och en vidsträckt öppen yta utan hinder öppnar sig. Det är ängarna nedom gårdarna på västersidan av berget som breder ut sig. Rätt var det är börjar jag sjunka igenom. Inte mycket, men nog för att tappa fart. Känner att jag ska vända och söker mig ned till spåren i skogen för att få lä. Spåret är nypistat men jag är trött. Går från skidleken och hem och ska uppför stans främsta pulkabacke innan jag är hemma på min gata. Jag har då gjort 5 km på dryga timmen. Jag sover sedan i tre timmar. Ett delmål är uppnått. Jag har inte hunnit se nästa bild, det har gått så fort. Läser vasaloppsresultat, ser att min kusin tränar för halvmara, tänker orientering men inget av dessa är nåbart för mig. Inte på några år. Kuratorn har sagt att jag får se all aktivitet som bonus till och med den 23 mars som var det datum jag satsade på att komma hem till. Hon tycker att jag ska vila och göra så lite jag kan. Jag tänker att snart kan vi gå på tur i Ullådalen, kanske redan till helgen.

Vår

Måste nog skriva i bloggen nu. Det är ju inget hemskt som har hänt. Precis tvärtom. Jag har bara inte kunnat skriva i positiv anda om allt bra. För jag har varit otacksam. I två veckor har jag varit hemma. Ja, förutom att jag förra veckan blev kvar i Umeå i tre dagar, för att göra en gastroskopi. Jag är utskriven. Fri. Men ännu inte friad. Dit har jag fem år att vänta.

Taxin släpper av mig på garageuppfarten. Tanten som sålde huset till oss var grymt nöjd över det där dubbelgaraget, det enda på gatan, sa hon. Vi valde huset av andra skäl, men jag vet att utrymmet är fyllt med grejer nu. Bilen får parkera utanför. ”Velkommen” har Mira-Märta skrivit och tejpat fast på tegelväggen. Jag knackar på och kliver in i vårt hem.

Vår gata är brant. Här orkar jag inte med någon kilometer som på Umeås platta campusområde. Vi knallar upp till backen. Ola åker med Siri Li och Mira-Märta i backen. Jag sitter på en bob nere vid liften. Jag förstår. Människorna som passerar är frilufts-. De är aktiva. Gortexklädda. Rosiga. Jag är inget av det där. Jag bara tittar på friska människor och försöker placera mig i deras grupp. Men jag sitter på boben.

Hjärta mot hjärta, kramar och kyssar. Närhet. Jag får vara mamma. Jag får vara Olas fru. Jag får vara hemma och läsa godnattsagor och Ola serverar mig önskekost och hjälper mig att inte spy mitt i natten. Jag är otillfredsställd. Bara så trött. Överallt ser jag saker jag vill göra. Orkar inte ens börja. Jag är en åttondel av den jag brukar vara. Jag borde vara positiv och tänka: ”om ett par veckor är ytterliggare en åttondel igång”. Jag borde bara vara glad över att få vara på den plats dit jag längtat så länge. Otacksam är vad jag är.

Men nya provsvar ger energi. Ny resa till Umeå. Jag är illamående hela resan dit. Jag kräks på morgonen, efter en natt på patienthotellet. Jag börjar må dåligt två dagar innan jag ska åka dit. Det spelar ingen roll hur fina skogarna är där ikring; ingen semesterresa kommer någonsin att gå till Umeå. Men den här gången är det värt det.

”Bättre värden än så här kan du inte ha nu”, konstaterar läkaren. ST-läkaren som har så bra patientbemötande. För några veckor sedan var hon 10mm trimmad. Supersnygg. En förebild för alla cancerpatienter. Idag har hon peruk. Jag känner igen den, har provat en likadan och var den jag skulle valt om jag hade känt mig det minsta snygg. Hon har något problem med håret, men hon säger inte vad. Mina vanliga blodvärden ligger inom det normala, även röda, hela 120 i hb. Levern är i det närmsta inom normalvärde. Man har granskat min benmärg. Man ser ingen cancer. Jag är nu cancerfri. Befrielse. Inga fulingar i min kropp. Bara en massa fina färska celler som arbetar febrilt med att bygga upp allt som är förstört. Hon säger att jag ska vara stolt över att ha klarat mig igenom det jag hittills gjort. Det finns nästan ingen behandling som är tuffare att få, säger hon. Jag funderar tyst över vad prestationen egentligen har varit. Jag har inte kunnat göra annat än att bara vara. Haft 40 gr feber och domnat bort. Och stor del av tiden har jag fått morfin. Och domnat bort. En period finns inget minne från.

Jag har dött, min egen benmärg är utplånad. Mina organ överlevde, med Mattis celler har jag åter uppstått.

Solen gassar mot snö och is. Vinden är ännu inte len, men snart. Vårvintern är här. Jag sätter mig mot husväggen och vänder ansiktet mot ljuset.