Lysande utsikter mitt bland molnen

Betongen som legat tungt över krum rygg och böjt min nacke faller sönder. Snabbt blandas den upp i varm sand vid Bettniabadet söder om Umeå. Sommarsol. Vi springer i sanden. Alla fyra. Stekt korv och makaroner på spritkök. Gräset som också växer på Ulvöns stenstrand verkar gilla sandbankar lika mycket. Blått gräs. Undrar om min perceptionsförmåga blivit vässad? Skulle vilja ta med en tuva hem, men den passar inte till det annars frodiga i vår trädgård, eller till lekrummet under lönntaket. ENTER ”Strålande”. Hon säger det, min hematolog. Hon är brunbränd efter semester på Ulvön i svärföräldrarnas stuga. ”Jag tror så här, Sofia. Om du sover i tält med din familj sex månader efter transplantation så säger det mig att det här går så bra som det bara kan gå”. Hon är förmodligen inte frilufts- just vad gäller tältning. Tårarna som jag klämde fram innan hon presenterade provresultaten torkade snabbt. Sista dosen avstötningsmedicin sätts ut. Levern tål det. Den aggressiva leukemin ska inte få en chans. Döden jagar mig inte längre i hasorna. Jag ligger låångt före. Fem år? 50 år? Jag vågar fråga. Nej, nej, inte procentstatistik. I mitt fall helt ointressant med statistik. Ett benbrott kan ju också leda till döden. Man kan få ett lårbenshalsbrott, bli liggande, få lunginflammation. Och hjärtsvikt. Och så dör man. Dö av ett benbrott. Känns lite väl banalt. ENTER Eller så lever man. Afrokrullet som växt ut på mitt huvud känns rätt. Får behålla looken ungefär ett år enligt en frisörbekant. ENTER ”Ja, vi har gett dig den största dos cytostatika som vi någonsin ger. Hade du haft en annan sorts leukemi hade du fått en lättare konditionering och också sluppit transplantation.” Ja, men för mig är det här bra. Jag har gått och tänkt att min leukemi ändå är aggressiv. Att jag inte har en chans trots all behandling. Att jag vann ett slag men skulle förlora nästa. Min inställning har varit usel. Kuratorn sa åt mig att sätta upp lappen Ola skrev till mig i november. ”Du kommer att bli frisk”. Jag har inte kunnat för att jag inte har trott på det. Jag gjorde en djupdykning men simmade aldrig upp. Inte ens på dagen. Jag har utforskat gråstenarna på Storsjöns botten men de var för kalla för att ge mig hopp. Jag levde ett lånat liv och fick vara varsam med minuterna med mina barn. Den här sommaren har vi pusskalas varje dag. Det passar mig utmärkt att Mira-Märta är 6 år och blivit väldigt intresserad av det här med pussar. ENTER Du som ser mig säger att jag ser frisk ut. Jag sätter på mig en klargul tröja och lurar dig. Förhoppningen är att jag, för en stund, ska lura även mig själv. Vi ser ut som en normal familj som går på tivoli. Vi cyklar, äter hamburgare, tar fel karusell och tröstar barn. Jag tvättar, jag kan även laga mat. Ola blir så glad när jag stekt korv och potatis, kokat ägg. Jag gillar ju inte alls matlagning. Försökte få oss att ge bort ett gäng kokböcker men Ola tror att han kommer att kika i de där. Idag gjorde jag lunch utan att tänka ”för Olas skull” Utan för att ”ja! Jag tar och lagar lite lunch”. Jag är pigg i två timmar ungefär. Efter det hör jag inte vad du säger. Ingen ser mig de dagar jag inte ser pigg ut. Jag ligger där på kudden. Jag är så trött att jag inte ens orkar vara bitter. ENTER Jag ser cancer överallt. Som en särskild sort går de där, skalliga och kanske uppsvälld av cortisonbehandling. Tre stycken på krogstråket nere vid badhusparken igår. Med eller utan sjal. Jag känner igen en kvinna jag uppmärksammade på sjukhusapoteket. Helt kal och med en fantastiskt vacker form på skallen. De är glada. De kanske kommer att vinna. De kanske lever på lånad tid. Ser de mig? ENTER Vi springer. Det känns bra i kroppen. Det går snabbt. Sanden är kompakt under fotbladet. Hållning. Koordination. Jag tar i. Men jag behöver inte låtsas förlora spurten mot Mira-Märta. Hon springer ifrån mig. Försöker få Ola att säga att hon är ett särdeles snabbspringande barn, men då skrattar han bara. ENTER Jag får vila från Umeå en månad. Därför att allt ser så bra ut! Strålande! Det var vad hematologen sa. Och regnet öser ned över Östersund och Frösön. Jag kurar under filten och hoppar över Kapten Röd och hela Storsjöyran. ENTER Jag hittar A4at med blå text som jag tittat på troligen mer än tusen gånger under fyra månader på hematologens intensivvårdsavdelning. Ola skrev den med en blå spritpenna och satte upp den på anslagstavlan där dietisten ville att avdelningens à la cartemenyn skulle sitta. Jag behövde bara vrida lätt på huvudet där jag låg i sängen. Ett mantra som jag var tvungen att tro på. Värd att nötas. Jag sätter upp lappen igen. Skrynklig. Men lite mer sann idag än igår. ”Du kommer att bli helt frisk”.