Skratt frisätter t-lymfocyter

Gullrika vänder sig om mot mig igen. Hon är varm, och glad, efter att ha stånkat sig uppför backen mot dagis med cykelvagn. Klockan är halvnio på morgonen och hon är Siris fröken. Jag har precis sagt hej och hunnit med att uttrycka min oro för att dagiset möjligen använder sig av kollektiv bestraffning? Jag vill inte att mina döttrar lär sig redan så här tidigt att om andra barn (busiga pojkar) inte sköter sig så inskränks även deras utrymme. Jag till och med glömmer att tacka för en stämningsfull lyktfest på grund av min oro över dagisets genusperspektiv. Gullrika är en bit ifrån mig och berättar högt att Siri har varit så glad. "Igår skrattade hon hela dagen". Siri, min fyraåring. Så arg och trilsk. Och nu har det äntligen släppt. Va, nej, inte temperamentet, stubinen är lika kort. Men hon är glad. Hennes mamma är lagom vit i ansiktet. Och är hemma fungerande. Vi springer till dagis tillsammans."Kom, mamma, vi springer". Vi älskar det, båda två. Jag förstår att hon nu kan lita till att jag verkligen finns.

Jag funderar på jobbet. Kanske hjälper det att ta bort CVKn, som ju så tydligt visar vem som är patient. Den är obetänksamt insatt precis i höjd att synas i de flesta urringningar. En vit slang rakt in i kroppen. Det kanske skulle göras annorlunda om operatören varit kvinna? Men om ett synligt ärr på två cm är det som ska få finnas kvar efter allt det här, då kan jag leva med det. Jag ska byta sida om skrivbordet. Vara mottagare, ge lindring, råda bot. Sköterskan på 408an ser ut att granska mig. Ser hon en potent sjukgymnast? Nej, för henne är jag en överlevande stackars patient, trasig och fortfarande i läkning. Kroppsligt. Själsligt.

Den här veckan har jag varit ganska normal. Jag orkade lyssna en heldag på en fantastisk föreläsare och kände återigen en tacksamhet till mindfulnesskursen. Jag dök in i hypofysen och hormoner och höll mig vaken och alert. Skratt frisätter t-lymfocyter. T-celler behöver jag fler av. De detekterar celler som är defekta eller på annat vis farliga för oss. De ska kontrollera m-cellerna där leukemin huserade. Och Siris skratt smittar. Plötsligt blev det livsviktigt.

Ingenting fungerar normalt i min kropp ännu, men utsidan är normal. Jag börjar bli normal. Jag tar kontakt med personer som är på, som är fantastiska och som inspirerar. Dras med, lever upp. Och så är jag där igen, blir trött och känner väggen. Men, hur det än är, jag är lyckligare nu än jag någonsin varit. För jag har ju förstått Det. Meningen med livet. Och det är så skönt att vara helt trygg med det. Och säker. Det är klyschigt. Sant. Och så rent. Och jag har förlåtit dem som någon gång gjort mig orätt. De flesta.