En liten agenttrupp av hondjävlar har ställt upp. -5taggar på eldgaffeln, sylvassa och höjda, inte i försvarsställning, utan i full gång att hugga allt levande omkring sig. Skapa plats. Bereden väg för subborna. Hornen reser sig från strama huvuden och tittar man så ser man att vänsterhanden har -sju fingrar. Man kallar dem defekta och de rasar inuti den värld som är jag. De vill ha utrymme, och väntar inte på något, underkastar sig inget. De kompromissar inte, de har redan skridit till verket, kanske aldrig egentligen gav upp. Ingen diplomati hjälper. Fuck off, Carl Bildt, skriker de, skriver de på stora plakat. Den armé som nu injicerats, en trupp om 60 miljoner, har inget särskilt program att döda. Man hoppas bara att de är smarta nog att döda hondjävlarna om de möter dem i en mörk gränd. Men hondjävulen är smart. Kvinnlig list förvandlar dem till sköna vackra välsvarvade celler. Kanske tycker soldaterna inte att de verkar farliga och skonar dem. Soldater går ovarsamt fram. Söndrar därinne. Lungblåsor, leder, går hårt på levern.
Ola och jag tittar på tavlor som vi kan få sköna associationer till. Klargrön, orange och blå på ett tunt lager betong. Tavlan inspirerad av en tegelvägg och ett öga, som konstnären hittat i New York. Passar perfekt. Behöver lite stad, behöver kulörterna. Tycker om konstnären. Genom ögat strålar grönt, orange och blått. Träffar tapparna baktill i globen, fortsätter in i sinnet, hoppar runt i ett glädjecentra. Jag gör mig beroende av lycka.
Min fantastiska inställning gav upp i ett nafs. Ett samtal från Dr Holger tar död på alla goda initiativ. Jag känner också att jag inte är beredd att ge upp och kämpa för att få den där goda cancerpatientens fantastiska förhållningssätt. Ja, jag är så lycklig att jag har ett år kvar. Nej, jag har ingen lust med det. Leva, det är det som är coolt. Ett år är ingenting. Inte en månad, inte fem år heller. Jag vill ha så mycket. Ge mig mer. Jag älskar så hårt och jag har äntligen lärt mig att värdesätta livet. Men jag har inte lärt mig att vara nöjd. Nöjd, det är inget för mig. Ska jag ge upp? Nej. Jag tänker inte satsa på ett fantastiskt förhållningssätt som kännetecknar alla dödsdömda. Men jag kanske ändå ställer upp i lussetåget på dagis trots min aversion bara för att ge ett minne extra till barnen. Just det, dödsångesten är över mig. Varm. Briserande. Och isande kall.
Målsättningen är att överleva tio extra år till man hittar ett sätt att rikta behandlingen mot endast cancerceller. För då kommer jag att tåla en cytkur till. Min fantastiska kurator berättar att om man trodde att det var kört skulle man säga det. Ge mig tid att förbereda mig. Hon säger att man säger att det ser fint ut. Man vill bara vara säker. Lever jag i tio år behöver jag inga vetenskapliga framgångar. Jag väljer alltid att tro henne. Hon låter så säker. Och jag kan inte finna någon statistik på överlevnaden hos hennes patienter. Förmodligen hög. Superhög. Jag talar med min andra doktor. Hon säger att det ser fint ut. Trots att mina värden bara rasar och samtidigt rasar förkylningen i alla lediga utrymmen. Bihålorna är tvärfyllda och ögonen rinner över. Men det är av virus. Inte cancer. Så då kan jag beteckna mig som frisk. Ett virus, vad är väl det? Jag ingår inte i lussetåget i eftermiddag. Har ingen röst att sjunga med. Men jag hann dra alla julsånger i min pärm för barnen, som inte kunde somna till gläns över sjö och strand och bad mig sluta.
Springa, leva, andas och krama dig. Jag fortsätter att leva. Jag köper onödiga vackra ting som bara är för själen och inte ett dugg funktionella för pengar som jag inte tjänar.
