Att känna sig frisk

Enter funkar inte och jag fattar inte varför. llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllI söndags klubbade jag ned en stolpe bredvid stigen jag tar mig framåt på väg mot det vanliga livet. Det gick lätt. Stolpen sjönk ned i fast lera helt självklart och det kändes tacksamt att få ta emot denna framgång. Ola fick också en framgång genom att avsluta ett evighetsarbete med uteplatsen. Hans fru hade önskat sig en uteplats med skurna stenar i raka rader. Ola och grannen några hus högre upp på gatan har sågat ikapp. Grannfrun ville också ha skurna stenar. Jag tror att det är en del svett och slit kring den där uteplatsen, som vi nu inte hinner använda i år, och en hel del kärlek. Barnen leker på baksidan med kompisar. Jag plockar äpplen för jag har ännu inte blivit påmind av min doktor om att jag kan dö av minsta lilla trädgårdsarbete. När jag var 22år var min långsiktiga målbild att jag skulle bo i ett hus med fruktträd. Helt sant var planen mer detaljerad än så för jag ville ha plommonträd, av någon anledning för jag äter ju aldrig plommon, och äppelträd. Jag räknade sedan ut att Falun var staden som var perfekt. Men Falun fick gå när jag lade till fjäll i den där målbilden. Men just den här dagen, mitt i den vackra hösten, med trädgården full med frukt och bär, rött, orange, gult och en del grönt,en man i blåställ och barnen som leker, känner jag en enorm, abnorm, tillfredsställelse. Det är inte förrän när vi på kvällen lämnar våra vänner M och J som jag förstår vad det är jag känner och som min kurator har lovat mig att jag en dag kommer att känna. Och som jag hållt mig starkt skeptisk till. Men, jag känner mig frisk.lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll Frisk, bara så där. llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll Jag har börjat en mindfulnesskurs. Av fri vilja har jag börjat en kurs på basal nybörjarnivå och börjar lämna den very much advancedkursen som Livet tvingade på mig för snart ett år sedan. Det är inte min grej egentligen. Det känns kymigt i kroppen att meditera. Jag som har legat i sängen minst 80% av tiden sedan ett år tillbaka kanske egentligen inte behöver ta det mer slow. Jag gruvar mig inför varje tillfälle. Jag har erkänt detta inför min engagerade lärare och hela gruppen. Men hur det nu var, så kom jag på värsta grejen på väg hem från ett av kurstillfällena. Jag har ju tyvärr vågat läsa och googlat och kollat upp och försökt förkovra mig i otrevligheterna som omgivit mig. Jag har läst om blod och alla slags virus. Det finns riktigt läskiga virus faktiskt. Och prognoser. I en föråldrad biblioteksbok från -89 (kan ha varit -98) så såg alltihop svart ut. Men vågade vidare in i foldern som jag fått med mig från sjukhuset. Svart på vitt. 30% dör av själva behandlingen. Ja, jag visste ju att det är en av de tuffaste behandlingar man kan få och att det inte var så mycket att diskutera, jag hade inga alternativ. Men: jag har ju fixat just den delen! Jag kom på där efter kursen att jag har kräkts färdigt, tappat håret och huden och fått tillbaka. Jag har lämnat rullstolen och isoleringen. Blivit av med mitt morfinberoende. Jag har återuppstått från de levande döda. Därmed har mina chanser stigit ända upp till 70%. Osäker siffra? I min värld är den fantastisk. Jag satt i bilen på väg hem från kursen och bara kände mig så positiv. Jag kunde, trots den kognitiva tröttheten, ställa upp % och räkna ut. Jag satt och hoppade på sätet, upp och ned, och sjöng högt i vår nya XC70traktor. Mindfulness på basal nivå, andra kurstillfället, 13 timmars träning. Det var det som krävdes. lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll I två dagar kände jag mig frisk. Sedan blir jag attackerad av virus. Feber och magknip. Symtom som liknar de jag hade mest hela tiden under min hospitalisering. Jag sjunker som en sten. Här finns tämligen okomplicerade psykologiska förklaringsmodeller och välkända kroppsmekanismer; jag tror att jag känner att jag ska dö. llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll Så här håller jag på. Idag, till exempel, har jag varit frisk. Jag tränar cykel för jag vågar inte springa. Ska vänta lite på ett arbetsEKG. Har en fantastisk Cube som bär mig över allt, bara jag vågar sitta kvar med fötterna i. llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll Men jag undrar vilken reklamfirma som ska ändra min syn på Umeå. För Siri, min dotter, är Umeå detsamma som sjukhus. Hon kallar Östersunds lasarett för Umeå. I Umeå finns inget att hämta förutom sjukdom. Här i Öset har kulturen gjort uppror mot Vinterstaden och idrotten som marknadsförs stenhårt. Man glömmer maten, konsten, musiken. Det är lätt att addera! Det är lätt när man inte behöver sudda bort en svart skugga som smyger bland björkarna. Med eller utan operahus. llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll Mängden äpplen på fyra stycken träd är alltså starkt korrelerad till känslan av friskhet. Men det är mer än så. Schimmerismprovet, blodprovet som visar mängden egna celler, visar under 1% egna på några typer och på t-cellerna, visar det till och med ej påvisbart. Åttamånaderstesten har jag gruvat mig för. Nu är tiden där återfall peakar. Jag har inte förstått hur spänd jag varit inför provsvaret och blir lite förvånad när jag kastar mig om halsen på ssk Viktoria som just levererat besked. Jag tänker hädanefter räkna att varje dag som jag lever är chansen större och större att jag ska kunna bli friskförklarad. Att jag ska ha lika liten risk som du för att få Leukemi. För det är möjligt att bli helt frisk! Att vara frisk innebär också att tro på livet. Jag låtsas inte bara. Jag lurar dig inte. Jag slutar leva på låtsas. Jag har förstått att odödlighet inte existerar, och jag lär inte glömma det, men jag tror att överleva och att leva är möjligt. Och för de allra flesta också troligt.