Bara skit

Sitter på en läkarexp och får medicin intravenöst. Klockan är nio på kvällen och jag är jättetrött. Min familj åkte idag. Mira-Märta grät. Siri Li vinkade länge i hotellkorridoren. Ja, jag har fått flytta ut från intensiven. Mina värden är jättefina. De vita inom normalnivå, gott om neutrofila, de som ska hålla mig frisk. Jag borde bara vara jätteglad. Men jag äter inte, min mage fungerar inte. Jag mår illa konstant. Anledningen till att de flyttat ut mig är att jag lessnat även på sal 9, maffiosorummet. Jag är inte på banan. Jag inte står ut som intern längre. Står inte ut med att inte vara ifred. Att sova halva lurar för någon snäll och tillmötesgående sköterska kommer alltid in och frågar om det är något jag vill ha. Nu måste jag hämta mat själv i hotellrestauranten. Jag får nämligen inte sitta med alla andra. Innan jag gick ned gruvade jag mig i två timmar. Mådde illa. Visste att det satt fullt med människor, friska sådana, där nere. Tog till sist med mig spypåsen, glömde munskyddet, och kunde till slut få i mig en potatis. Och nu petar jag i en mycket oavancerad broccolisoppan och måste vara gjord av den där kocken som alltid verkar jobba helg. Den är som gröt och ingen delikatess. Dock lenar den magen, så jag köper läget.
Det enda som behövs för att jag ska få åka hem är att jag slutar spy så att man kan vara säker på att jag behåller medicinerna. Nu får jag två av dem fortsatt intravenöst så att de säkert går in. Jag gör allt jag kan, det enda jag önskar är att få komma hem. Men det händer inte så mycket. Jag blir ännu lite tunnare. Ännu lite tröttare. Det är nästan värre att vara i det här stadiet. Så nära, och ändå så långt ifrån.

Längtan Saknad Trötthet

Jag skriker efter mina barn. Ljudlöst. Jag behöver deras små armar kring min hals. Nospussar. Små händer som klappar min kind. Deras mjuka kinder som jag får krama och pussa. Jag behöver deras skratt. En mörk röst och en ljus röst som talar om vad som ska hända härnäst. Siri har sagt att hon ska nypa mig när hon kommer. Det är hennes ömhetsbevis. Det gör lite ont, men det görs med kärlek. Hennes pappa har fått extratjock hud på pekfingerknogen av allt hennes nypande. Undrar hur det är med AnnaLena på dagis, om hon har klarat sig. Mira-Märta har ringt och gråtit och jag längtar så efter henne. Mina vackraste hjärtegull. Ola ringde och sa att han är förkyld. Ont i halsen, trött. De kommer imorgon, skjuter på resan en dag. Jag ligger här som ett vrak . Blir så väl omhändertagen av Malin varje dag, som tar med sjuklingen ut på promenad. Orkar egentligen inte, åker rullstol runt campus. Har sett campus från alla håll nu. Träffar Helena en förmiddag, träffa Pernilla kortare tid än plan, mår så illa så jag kryper in min cell ganska snart. En avundsvärd vecka för mig, men mådde inte tillräckligt bra för att ta till mig den.

Alla mina värden är jättefina. Jag skulle få åka hem, om det vore för dem. På papper ser jag fin ut. Nu ligger jag kvar här, instängd som en intern i sin cell, om ändå i maffiososviten. Spelar ingen roll. Jag är inte där jag ska vara, Morfinruset är slut och bara verkligheten existerar hård och skoningslös runtom. Spelar inte roll att det är tidigt att få bli utskriven, att det brukar ta sex veckor som bäst. Jag är inte gjord för att stå ut längre. Jag blir kräksjuk så snart en sköterska visar sig med dropp, natriumkloridsputor, heparin, illamåendesprutor, antibiotika. Låt bli min CVK, jag kräks på dig annars. Så tänker jag. Så säger jag inte. CVKn tillhör nu min kropp, den har växt fast, hänger vackert från ned från bröstbenet och förgrenar sig i tre delar högre upp och i ännu fler längre ned. Jag vet inte hur länge jag måste ha den. Kan sitta iallafall ett halvår.

Nu vill jag bara hem. Och det känns som om det är jag själv som hindrar mig. All personal jobbar allt de kan för att jag ska kunna packa mig härifrån. Det är så nära nu.