Längtan Saknad Trötthet

Jag skriker efter mina barn. Ljudlöst. Jag behöver deras små armar kring min hals. Nospussar. Små händer som klappar min kind. Deras mjuka kinder som jag får krama och pussa. Jag behöver deras skratt. En mörk röst och en ljus röst som talar om vad som ska hända härnäst. Siri har sagt att hon ska nypa mig när hon kommer. Det är hennes ömhetsbevis. Det gör lite ont, men det görs med kärlek. Hennes pappa har fått extratjock hud på pekfingerknogen av allt hennes nypande. Undrar hur det är med AnnaLena på dagis, om hon har klarat sig. Mira-Märta har ringt och gråtit och jag längtar så efter henne. Mina vackraste hjärtegull. Ola ringde och sa att han är förkyld. Ont i halsen, trött. De kommer imorgon, skjuter på resan en dag. Jag ligger här som ett vrak . Blir så väl omhändertagen av Malin varje dag, som tar med sjuklingen ut på promenad. Orkar egentligen inte, åker rullstol runt campus. Har sett campus från alla håll nu. Träffar Helena en förmiddag, träffa Pernilla kortare tid än plan, mår så illa så jag kryper in min cell ganska snart. En avundsvärd vecka för mig, men mådde inte tillräckligt bra för att ta till mig den.

Alla mina värden är jättefina. Jag skulle få åka hem, om det vore för dem. På papper ser jag fin ut. Nu ligger jag kvar här, instängd som en intern i sin cell, om ändå i maffiososviten. Spelar ingen roll. Jag är inte där jag ska vara, Morfinruset är slut och bara verkligheten existerar hård och skoningslös runtom. Spelar inte roll att det är tidigt att få bli utskriven, att det brukar ta sex veckor som bäst. Jag är inte gjord för att stå ut längre. Jag blir kräksjuk så snart en sköterska visar sig med dropp, natriumkloridsputor, heparin, illamåendesprutor, antibiotika. Låt bli min CVK, jag kräks på dig annars. Så tänker jag. Så säger jag inte. CVKn tillhör nu min kropp, den har växt fast, hänger vackert från ned från bröstbenet och förgrenar sig i tre delar högre upp och i ännu fler längre ned. Jag vet inte hur länge jag måste ha den. Kan sitta iallafall ett halvår.

Nu vill jag bara hem. Och det känns som om det är jag själv som hindrar mig. All personal jobbar allt de kan för att jag ska kunna packa mig härifrån. Det är så nära nu.