Bara skit

Sitter på en läkarexp och får medicin intravenöst. Klockan är nio på kvällen och jag är jättetrött. Min familj åkte idag. Mira-Märta grät. Siri Li vinkade länge i hotellkorridoren. Ja, jag har fått flytta ut från intensiven. Mina värden är jättefina. De vita inom normalnivå, gott om neutrofila, de som ska hålla mig frisk. Jag borde bara vara jätteglad. Men jag äter inte, min mage fungerar inte. Jag mår illa konstant. Anledningen till att de flyttat ut mig är att jag lessnat även på sal 9, maffiosorummet. Jag är inte på banan. Jag inte står ut som intern längre. Står inte ut med att inte vara ifred. Att sova halva lurar för någon snäll och tillmötesgående sköterska kommer alltid in och frågar om det är något jag vill ha. Nu måste jag hämta mat själv i hotellrestauranten. Jag får nämligen inte sitta med alla andra. Innan jag gick ned gruvade jag mig i två timmar. Mådde illa. Visste att det satt fullt med människor, friska sådana, där nere. Tog till sist med mig spypåsen, glömde munskyddet, och kunde till slut få i mig en potatis. Och nu petar jag i en mycket oavancerad broccolisoppan och måste vara gjord av den där kocken som alltid verkar jobba helg. Den är som gröt och ingen delikatess. Dock lenar den magen, så jag köper läget.
Det enda som behövs för att jag ska få åka hem är att jag slutar spy så att man kan vara säker på att jag behåller medicinerna. Nu får jag två av dem fortsatt intravenöst så att de säkert går in. Jag gör allt jag kan, det enda jag önskar är att få komma hem. Men det händer inte så mycket. Jag blir ännu lite tunnare. Ännu lite tröttare. Det är nästan värre att vara i det här stadiet. Så nära, och ändå så långt ifrån.