Fördjupning om GVHd

GVHd Graft Versus Host disease (GVHd), ”transplantat mot värd” är en av de bieffekter som kan drabba en benmärgstransplanterad. I de nya cellerna ingår ett helt nytt immunförsvar som behöver vänja sig vid den nya kroppen. Det kan orsaka inflammationer av olika grad i kroppens olika vävnader.
Man skiljer på kronisk GVHd och GVHd av akut karaktär. Den kroniska kan ge symtom som torra slemhinnor, muntorrhet, torr hud och torra ögon. Akut GVHd kan drabba hud, mag- och tarmsystem, ögon, lungor, lever liksom oralt och genitalt.
Huden: kan bli rödflammig, rodna och ge klåda. Mage och tarm: buksmärtor, kräkningar och diarrér. Det är ett problem som tar tid och lång tid krävs ofta på sjukhus för att kunna erhålla mediciner och näring intravenöst. Ögon: besvär med torrhet och avsaknad av tårvätska. Lungor: En tredjedel av alla transplanterade drabbas av nedsatt lungfunktion. Levern: ger inga kännbara symtom. Det är dock ett allvarligt symtom och levervärden följs nogsamt på efterkontroll. Oralt: muntorrhet och blåsor. Genitalt: kan ge besvär med torra slemhinnor och vid oaktsamhet kan leda till sammanväxtningar.
Vid behandling av GVHd används olika medicin som sänker immunsvaret, så som Sandimmun och kortison. Samtidigt är sänkt immunförsvar en riskfaktor för canceråterfall. Man har dessutom sett i de fall man transplanterat, för att undvika återfall i blodcancer, tex leukemi, att återfallsrisken minskar radikalt om patienten drabbats av GVHd. Kriget mellan cellerna i kroppen är också ett krig mot cancern och benämns Graft Versus Leukemia (GVL). GVL är alltså det man eftersträvar och det enda som tydligt påvisar GVL är GVHd. Inte klurigare än så!

Välkommet besked

Igår kom doktorn med gott besked. Du är cancerfri och frisk. Du har inga egna celler. Några b-celler kanske. Oviktigt. Så, helt enkelt. Jag har inte cancer.

Ingen rubrik

Magen vrider sig varv på varv. Går jag av på mitten? Blod. Blod, smärta, diaréer. Jag sitter på toaletten och kräks. Och ändå tänker jag att det här är det som räddar mig. Som ska rädda oss. Och läkarna tänker likadant. För det här är det man väntat på sedan februari 2012. Man har frågat varje återbesök efter transplantationen efter magbesvär, letat på kroppen efter hudutslag. Men jag har inte haft några besvär. Och cancern har också kommit tillbaka. Det här är en akut GVH. Graft versus host, och det är vad alla studier visar att man behöver få för att kunna bli helt frisk från Leukemin. Det är ett krig i min kropp. Mina vävnader går till attack mot de nya donatorcellerna. Varför de reagerar nu? Jag och min syster har tänkt ut att efter två bakslag, med nya tunga cellgifter, blev min kropp så försvagad att den kunde tappa övertaget och ge efter. Donatorcellerna ser sin chans och ger tillbaka. De nya T-cellerna angriper mig. Och de angriper cancercellerna. Så ge dem. Jag satsar min tid med att ligga i min sal 36 mil hemifrån. Jag träffar mina barn mer sällan än varannan helg, men det gör en del frånskilda föräldrar också. Jag drömmer om mat och tänker att när jag blir frisk från det här kommer jag att bli en gourmetgourmand och äta allt gott med råge. Mer smärta, jag kan gråta många tårar, bara jag kan få fortsätta vara cancerfri.

Mina barn har blivit stora och Siri har lärt sig simma och Mira-Märta står på händer och hänger i trapetsen hemma och i tyget som Ola satt upp i trädgården. De hälsar på mig. Jag är rädd att de tror att jag ska orka en massa och åka på utlflykt (som vi mot alla odds faktiskt gör). Men Siri säger på telefon att hos dig då har vi filmkväll och äter chips. Ronja och Birk skriker sina vårskrik och hoppar runt bland vitsipporna. Mira-Märta konstaterar att Ronja, hon kan nog inte hjula, för då hade hon gjort det där.