fredag 4 oktober 2013

Ingen rubrik

Magen vrider sig varv på varv. Går jag av på mitten? Blod. Blod, smärta, diaréer. Jag sitter på toaletten och kräks. Och ändå tänker jag att det här är det som räddar mig. Som ska rädda oss. Och läkarna tänker likadant. För det här är det man väntat på sedan februari 2012. Man har frågat varje återbesök efter transplantationen efter magbesvär, letat på kroppen efter hudutslag. Men jag har inte haft några besvär. Och cancern har också kommit tillbaka. Det här är en akut GVH. Graft versus host, och det är vad alla studier visar att man behöver få för att kunna bli helt frisk från Leukemin. Det är ett krig i min kropp. Mina vävnader går till attack mot de nya donatorcellerna. Varför de reagerar nu? Jag och min syster har tänkt ut att efter två bakslag, med nya tunga cellgifter, blev min kropp så försvagad att den kunde tappa övertaget och ge efter. Donatorcellerna ser sin chans och ger tillbaka. De nya T-cellerna angriper mig. Och de angriper cancercellerna. Så ge dem. Jag satsar min tid med att ligga i min sal 36 mil hemifrån. Jag träffar mina barn mer sällan än varannan helg, men det gör en del frånskilda föräldrar också. Jag drömmer om mat och tänker att när jag blir frisk från det här kommer jag att bli en gourmetgourmand och äta allt gott med råge. Mer smärta, jag kan gråta många tårar, bara jag kan få fortsätta vara cancerfri.

Mina barn har blivit stora och Siri har lärt sig simma och Mira-Märta står på händer och hänger i trapetsen hemma och i tyget som Ola satt upp i trädgården. De hälsar på mig. Jag är rädd att de tror att jag ska orka en massa och åka på utlflykt (som vi mot alla odds faktiskt gör). Men Siri säger på telefon att hos dig då har vi filmkväll och äter chips. Ronja och Birk skriker sina vårskrik och hoppar runt bland vitsipporna. Mira-Märta konstaterar att Ronja, hon kan nog inte hjula, för då hade hon gjort det där.

1 kommentar:

  1. Vad skönt att se att du har lite ork att skriva igen!
    Helt rätt inställning till att GVH:n är en positiv sak, även om det är sååå jobbigt!
    Att missa en massa tid med dina barn, nära och kära, det betyder egentligen inte så mycket när du väl tänker efter på att du kämpar för att kunna finnas där resten av livet istället!
    Kämpa på Fia!

    SvaraRadera