Vår

Måste nog skriva i bloggen nu. Det är ju inget hemskt som har hänt. Precis tvärtom. Jag har bara inte kunnat skriva i positiv anda om allt bra. För jag har varit otacksam. I två veckor har jag varit hemma. Ja, förutom att jag förra veckan blev kvar i Umeå i tre dagar, för att göra en gastroskopi. Jag är utskriven. Fri. Men ännu inte friad. Dit har jag fem år att vänta.

Taxin släpper av mig på garageuppfarten. Tanten som sålde huset till oss var grymt nöjd över det där dubbelgaraget, det enda på gatan, sa hon. Vi valde huset av andra skäl, men jag vet att utrymmet är fyllt med grejer nu. Bilen får parkera utanför. ”Velkommen” har Mira-Märta skrivit och tejpat fast på tegelväggen. Jag knackar på och kliver in i vårt hem.

Vår gata är brant. Här orkar jag inte med någon kilometer som på Umeås platta campusområde. Vi knallar upp till backen. Ola åker med Siri Li och Mira-Märta i backen. Jag sitter på en bob nere vid liften. Jag förstår. Människorna som passerar är frilufts-. De är aktiva. Gortexklädda. Rosiga. Jag är inget av det där. Jag bara tittar på friska människor och försöker placera mig i deras grupp. Men jag sitter på boben.

Hjärta mot hjärta, kramar och kyssar. Närhet. Jag får vara mamma. Jag får vara Olas fru. Jag får vara hemma och läsa godnattsagor och Ola serverar mig önskekost och hjälper mig att inte spy mitt i natten. Jag är otillfredsställd. Bara så trött. Överallt ser jag saker jag vill göra. Orkar inte ens börja. Jag är en åttondel av den jag brukar vara. Jag borde vara positiv och tänka: ”om ett par veckor är ytterliggare en åttondel igång”. Jag borde bara vara glad över att få vara på den plats dit jag längtat så länge. Otacksam är vad jag är.

Men nya provsvar ger energi. Ny resa till Umeå. Jag är illamående hela resan dit. Jag kräks på morgonen, efter en natt på patienthotellet. Jag börjar må dåligt två dagar innan jag ska åka dit. Det spelar ingen roll hur fina skogarna är där ikring; ingen semesterresa kommer någonsin att gå till Umeå. Men den här gången är det värt det.

”Bättre värden än så här kan du inte ha nu”, konstaterar läkaren. ST-läkaren som har så bra patientbemötande. För några veckor sedan var hon 10mm trimmad. Supersnygg. En förebild för alla cancerpatienter. Idag har hon peruk. Jag känner igen den, har provat en likadan och var den jag skulle valt om jag hade känt mig det minsta snygg. Hon har något problem med håret, men hon säger inte vad. Mina vanliga blodvärden ligger inom det normala, även röda, hela 120 i hb. Levern är i det närmsta inom normalvärde. Man har granskat min benmärg. Man ser ingen cancer. Jag är nu cancerfri. Befrielse. Inga fulingar i min kropp. Bara en massa fina färska celler som arbetar febrilt med att bygga upp allt som är förstört. Hon säger att jag ska vara stolt över att ha klarat mig igenom det jag hittills gjort. Det finns nästan ingen behandling som är tuffare att få, säger hon. Jag funderar tyst över vad prestationen egentligen har varit. Jag har inte kunnat göra annat än att bara vara. Haft 40 gr feber och domnat bort. Och stor del av tiden har jag fått morfin. Och domnat bort. En period finns inget minne från.

Jag har dött, min egen benmärg är utplånad. Mina organ överlevde, med Mattis celler har jag åter uppstått.

Solen gassar mot snö och is. Vinden är ännu inte len, men snart. Vårvintern är här. Jag sätter mig mot husväggen och vänder ansiktet mot ljuset.