Transaktioner och kostnadsställen

Jag erkänner nu att jag är lite less på jag och mig och inte längre är lika aktiv som bloggare. Tänker att andra är lika less. Nu har jag ju överlevt och har chansen att överleva på riktigt och bli vad jag kallar frisk. Faran lurar men ansätter mig inte. Kuratorn menar att det kan vara bra för andra att fortsätta bloggen, då de flesta tar slut just här. De tar slut antingen för att någon överlever eller för att någon dör.

Mina dagar är ren företagsekonomi. En superdag. Jag vaknar och sätter fötterna på trägolvet och känner direkt att jag mår bra. Den dagen är jag lite igång, hjälper till med att ta ur diskmaskinen, hänger en tvätt, småplockstädar lite. Jag är lycklig, har tålamod och orkar springa 5x75m när jag är ute och går. En superdag går jag över gränsen, använder en kraft som tömmer det fysiologiska kontot för att det mentala bara öser. En superdag kostar ungefär två djupdykningsdagar. Då vaknar jag på natten av illamående, väcker Ola precis innan jag inser att jag måste kräkas och inte hinner upp (han är snabb). Jag tar piller för att somna om, mår kymigt när jag stiger upp, tänker länge innan jag kan tänka mig frukost. Gruvar mig innan jag ska gå i trappan upp till övervåningen. Hjärtat slår fort och benen är bly. Får äta som Skalman, enligt klockan, äta med förnuft utan känsla. Jag har aldrig tänkt på att Skalman kanske också blir illamående om han inte äter på tid. Ligger sedan i sängen och mår illa. Målsättningen en sådan dag är att inte kräkas. Men i slutet av dag två, kan hända ganska sent, då vaknar jag till, mår bra igen, och förstår att imorgon, då kan det bli en riktigt fin dag!

En superdag ångrar man inte. Kosta vad det kosta vill, det är så värt det. Det är dagen då jag kan känna att jag har en chans, jag kommer att bli återställd, förstår att det är möjligt. Så jag kör på så här, upp med solen och ned i dasstunnan. Gång på gång.

Den emotionella skalan är inte så bred. Jag känner kärlek. Det gör jag hela tiden, det har blivit en skön varm känsla som jag har där, helt skyddad och därför stark. Och illamående. Inte oro eller ångest, inte hunger, inte trötthet, ingenting. Plötsligt blir jag bara illamående och förstår att det är något som jag inte gillar, och får fundera ut vad det är. Det är ju inte så svårt, men tämligen torftigt. Jag har ju mått ganska risigt inför kontrollerna i Umeå. Jag är så glad att jag inte bor där. Det finns en patient, numer frisk, som vårdats på samma avdelning som jag. När denne möter en viss sköterska på stan, måste hen kräkas. Betingat illamående. När jag är klar med det här kan jag dra därifrån. Jag tänker aldrig mer återvända.