Fjärilen står i hörnet med blicken i golvet. Vingarna är infällda. Det finns ingen plats att flyga på här. Fia är satt i karantän och jag vet inte när det finns utrymme för henne att existera igen. Kokongen har feber, stigande sänka, huvudvärk på grund av lågt hb. Man skulle kunna fråga mig om jag har huvudvärk på grund av lågt hb. Och ge blod symtomatiskt. Men här tittar man på värdena, och jag ligger på 82, och 80 är gränsen. Man vill väl. Det förstår jag och känner jag. Men dörrarna till det isolerade sal 6 smäller i ett. Fråga om mat, hämta brickor, medicinera. Orkade inte sätta någon stör-ej-lapp på dörren igår. Blev sängliggandes hela dagen, däckad av morfin. Idag försöker jag få bort tillsynen nattetid. Det är fruktansvärt att veta att någon ska försöka smyga in och lysa på dig med en ficklampa. Titta på dig medan du sover. Blotta tanken gör att jag vaknar kl 04 och ringer på klockan. Nu kan ni komma och titta till mig, säger jag. Det är besvärligt när jag sover lätt och somnar in väldigt långsamt. ÖL undrar om jag inte kan ta sömntablett. Det är hennes lösning på problemet. Hon säger att jag kan ramla på golvet. Du är ju väldigt sjuk. Jag har aldrig träffat henne tidigare, vad vet hon om min fysiska kapacitet? Samma läkare ville inte höja morfindosen igår till en nivå som faktiskt smärtlindrar. Man avvaktade till idag. Som om jag inte kan känna. Hon klagar på att jag gått ned så mycket i vikt. Men det är ju jag som bett om näringsdroppet. Det är muskelmassa jag tappat. Jag kan ju inte behålla vikt om jag inte kan behålla muskler.
Nästan alla är ju väldigt snälla och enormt tillmötesgående. Men jag är deras patient och de är vana att arbeta på det här sättet. Jag stod och bytte om, i bara trosor och bh. Oj, vad rädd jag blev sa uskan när hon kom infarande. Hon backade dock inte, det naturliga hade varit att gå ut igen?, utan fortsatte in och hämtade brickan. Men när sura uskan, hon som en gång före frukost deklarerat för mig att ja, jag såg att du inte gått i remission och fick mig att gråta i 10 min, hon som glömmer att knacka, hon som tycker att man är till besvär, när hon stegade in för att hämta brickan, sa jag att nej, jag har inga brickor. Jag vilar. Jag hade två brickor med massa disk. Hon såg det, men hon gick faktiskt ut.
Min person är förminskad till ett minimum. Jag kommer dock på en idé. All vård är frivillig. Jag kan vägra natttillsyn. Tar upp detta med ssk. Hon förstår nog inte, säger att det ändå är ÖL som bestämmer.
Jag tänker att nästa gång någon kommer in utan medicinsk orsak så kanske jag sitter och bajsar med öppen dörr.
Heja Fia. Jag har alltid tyckt att vården förminskar oss som människor, framförallt vuxna människor. Man blir behandlad som ett barn som inte känner sin egen kropp och som inte kan tala om hur de där värdena upplevs. Visst förstår man att de har mycket att göra och att de måste lösa vissa saker på rutin och följa angivna värdenivåer. Men stå upp så mycket du orkar för din rätt att vara en människa, en individ med intigritets behov. Kramar från mig till dig
SvaraRadera