Kärlek

Jag hoppade upp och ned och sa att jag var pigg, kunde åka hem. Men mina värden var inte tillräckligt bra. Så nej. Min familj kom till mig istället, och jag fick permis till en lånelegga i Berghem. Fredagnatt sov jag ingenting. Ville riktigt känna att jag ligger sked med Ola. Känna värmen, de håriga underarmarna. Under natten kommer Siri, som är så pappig i vanliga fall, och lägger sig intill mig, och jag måste snusa och snusa i hennes hår och hålla om henne och ta del av detta som jag saknar så.

Vi behöver dig mamma. Jag behöver dig. Jag vill att du ska vara med mig hemma. Så säger Siri. Under helgen kommer hon på en lösning och blir arg för att hennes pappa säger att det inte går. Vi bor här längre. Vi bor kvar. Och hon säger också, när vi är ute och leker utanför ett dagis intill, att på det här dagiset kunde Mira-Märta och hon gå. Liksom flytta hit, eftersom mamman inte flyttar hem. Hon är 3,5 år och ger bort sitt lördagsgodis. Mira-Märta undrar när jag ska komma till nya huset. Och vill inte släppa mig när det är dags för dem att åka hem. Kan inte hålla igen då. Gråter. Säger att jag är sjuk, att det här är det enda stället jag kan vara på för att kunna bli frisk. Och att jag kommer att längta efter henne varje dag. Grejen är att jag kommer att längta tusen gånger mer. Men det får hon inte koll på innan hon själv får barn. Kuratorn, som jag nu fått fin kontakt med, säger att barn i den här åldern lever i nuet. De är ledsna precis när det är aktuellt, som nu, när jag hoppade av vid sjukhusentrén och det var klart att jag inte följa med, men sen slår de på en video och är på väg hem. Det känns bra att veta.
Únder helgen tar jag all tid som finns att sitta nära, krama, bara vara med mina barn. Fylla på ett förråd, hamstra. Har gått över alla gränser (leka max 30 min, enligt sjukgymnasten) för att få så mycket lukt och hud och tid av och med mina barn som det bara går. Vi lever ju idag, det gäller att passa på. Kan man lagra kärlek? I så fall gjorde jag det. Det kan om möjligt räcka till ikväll.

En vilodag kvar till nästa omgång. Tidigarelagd, är inte helt ren (inte kommit till total remission), man vill pressa bort de onda.


Ola gav mig min husnyckel med en snöflingereflex på. Hänger den på droppställningen som jag snart kommer att ha i närmsta blickfång. Symbolen för mitt mål, att få sätta nyckeln i dörren, låsa upp och gå in för att stanna. Det är ju där som familjen Lekselius ska leva tillsammans.