Dö, bara dö samt tacksamhet

Började andra kuren idag. Har inte räknat med någonting. Blev illamående och tänkte aha, det är så jag ska må. Fick fler illamåendeinjektioner. Det enda jag kunde tänka mig att äta var konstigt nog pannkaka. Uskan Maria ställer sig och steker laktosfria pannkakor till mig, extra. Det är så fantastiskt och bara därför äter jag dem. Injektionen börjar verka. Det här är ingenting mot första behandlingen. Än så länge.

Om igår. Hade velat passa på att vara vanlig, ha ett vanligt tjejhäng och prata om allt möjligt och kunna vara lika mycket vän tillbaka. Nu fick Magdalena inte bara träffa Fia utan AML också. AML satt hela tiden bredvid och styrde över fokus på sig själv. Det vore kanske konstigt annars. Kunde inget annat den här gången. Kanske kan ta tillvara stunden bättre nästa gång. Jag är ju Fia. Jag råkar ha cancer men jag är bara några % cancer. Resten är jag som förut.

Jag är less på att läkaren är krassa och säger sanningen ganska plumpt. De utlovar ingenting. MEN DE VET INTE MED VEM DE HAR ATT GÖRA, tänker jag. Men hur det än är, är det inte jag som gör jobbet, utan cytostatikan. Och nu en av fem dagar gjorda. Kriget är igång. Miljoner cancerceller ska dö, jag kissar ut dem i toaletten, tittar på dem lite och spolar tillfredställd.

Jag är tagen av det stöd som vi får på olika sätt. Praktiskt. Så många som hör av sig. Jag har en fantastisk vänskapskrets. Och det finns fantastiska människor i min bekantskapskrets. Jag har en familj som är hela tiden närarande och involverad. Ni är fantastiska. Kanske svarar jag inte, har ju valt detta som kommunikation. Men jag läser, jag får meddelanden och jag tar till mig dem. Behöver dem. Ola får stöd och hjälp. Det är egenligten han som behöver det mest. Det är han som är det allra mest fantastiska. Han är ensamma mamman nu, ensam drivande i ett fåmansföretag, köper hus och renoverar, ska ta hand om sin fru igen en vecka, försöker jobba, försöker hinna hantera en kris. Jag däremot får roomservice, hur mycket efterätt och coca-cola jag vill, önskekost varje dag, om jag inte säger till så bäddas min säng. Rummet dammtorkas och skuras varje dag. Jag får kläderna tvättade. Om jag vill bära VLLkläder. Någon prinsesskänsla får jag tyvärr inte.

Alla ni tillhör goodnessidan. Ni vet väl det? Ni kanske tycker att det är självklart, men jag vill att ni ska veta att ni tillhör goodnesssidan och det jag känner är stolthet över att få vara vän, bekant, dotter och syster till sådana människor som ni. Och en enorm tacksamhet.