Hängmyr och förväntan

Jag gjorde det. Gick ut igår. Drog på mig skidstrumpor och täckisar, började fixa med några grejer så när jag väl kommer ut var jag övervarm. Kände mig kymig. Svårt hålla trycket då jag legat i sängen hela dagen. Går några hundra meter och inser bestört att jag har feber, känns som över 38 grader. Blir jätterädd. Ny infektion. Jag kommer inte att få åka hem. Jag kommmer blir sängliggande och inte orka träffa mina barn som jag längtar så efter. Alla tankar samtiigt. Och direkt på det: tryck över bröstet, tyngre att andas. Tar mig tillbaka, får av mig kläderna i slussen in till sal 6, nu helt ifrån mig. Kippar éfter luft. Då ringer telefonen. Åh, det är Ola.
Jag lägger mig tvärs över rullbordet som står invid min säng. Armarna ovanför huvudet. Pannan i bordet och mobilen intill örat. Försöker andas.
Olas röst i örat. Han förflyttar mig till en hängmyr, troligen i Vålådalen.
En hängmyr är en våtmark som sträcker sig utför fjällsluttningen. När man kommer ut på en hängmyr efter att ha sprungit i snårig undervegetation som råder under trädgräns, kan man bara känna ren lycka. Det liknar att komma från ett stenparti ut på tallhed, fast bättre. Att springa på en hängmyr är att gå på vatten.I verkligheten får jag glädjefnatt, kan tjuta av lycka. Nu koncentrerar jag mig, springer. Och där står Ola. Han vet inte var han är. Men jag vet, och vi ska till samma ställe. Vi fortsätter att springa tillsammans.

Ungefär där tar Olas batteri slut. Men han hann rädda mig. Tar tempen. Har ingen feber. Allt är som det ska.

Vaknar tidigt idag, kan inte somna om efter provtagning, är grymt förväntansfull. Hoppas på att ÖL godkänner mina 0,4 i neutrofiler som egentligen ska vara minst 0,5. Men mina vita har stigit rejält och dessutom finns det liggtaxi. Det klarar jag. Önskar så hett att få åka. Hur det än blir, så får jag träffa min familj idag. Jag laddar för kramar och pussar i massor.