Skyldighet att kämpa för livet allt man har

Tillägg till förra inlägget är såklart svärdotter, släkting och kollega. Hinner aldrig läsa igenom innan jag trycker på publicera...


Förra behandlingsomgången berättade Ola om en annan patient här. Vi ser varandra nästan aldrig, hos de flesta råder isolering och man håller sig i sin sal. Berättar att hans kompis kommer upp med hamburgare, kebab och pizza till honom. Jag tror såklart inte på Ola. Inte i första hand för att maten inte är bra gällande näringsinnehåll och rätt sorts kolhydrater. Men det räknas ju inte som ren mat. Kan finnas virus och bakterier, någon kan ha varit förkyld och ändå jobbat i köket. Ola påstår att han röker på balkongen. Jag menar att han har tagit fel på person. Kan inte ta in detta.

Men jag såg honom i ögonvrån utanför dörrarna på norra entrén när jag skulle ut på min promenad. Han hade åkt ned i rulle, satt och rökte. Jag vred inte på huvudet för att säga hej. Kunde inte.

Jag vet ju ingenting om honom. Men han är ganska ung, hans föräldrar skjuter honom ofta i rullen. Jag tycker så synd om mamman och pappan. Jag tänker att han kanske blev sjuk innan han blev vuxen. Innan han förstått att han inte är odödlig och samtidigt brukar man förstå att om man försvinner så blilr andra människor ledsna. En del av hjärnan måste mogna för att man ska förstå. Hos unga kvinnor sker det i regel tidigare, och hos unga män runt 25årsåldern. Kan inget mer om det.

Jag klarade mig praktiskt tidigt, det är en bit i att bli vuxen. Åkte på semester med min vän Lisa J när vi båda var 13 till Eskilstuna, för att orientera såklart, cyklar med på tåget, tält och trangiakök. (jag råkade slänga hennes bestick och tallrik i en container, slängde fel påse när jag var på väg att diska. Fick hoppa i den där äckliga containern och hämta upp dem igen. Eftersom jag minns det måste det varit ganska äckligt tänker jag).Gick fint. Flyttade tidigt. Men helt vuxen, det blev jag inte förrän jag var nästan 25. En nära vän till mig omkom i en tragisk och plötslig olycka. Först då förstod jag att inte jag heller var odödlig.

Har man inte sin egen vilja att leva, så måste man överleva för sina närmstast skull. Det finns olika faktorer som påverkar, självklart kan jag inte generalisera så här. Men man har ett ansvar anser jag. Jag vet inte hur jag ska gå vidare här, och jag vet ju ingenting om killen i salen bredvid. Det känns mig bara så främmande att det sticker i mig, att inte alltid göra det absolut bästa man kan. Speciellt om man har en skyldighet att göra det.

I förra veckan hade jag problem med min attityd. Kände den där oron. För hur allt ska gå, ovissheten skrämde mig och jag såg fel framtidsperspektiv. En natt krossades mitt vattenglas. Det stod helt fritt vid bordet intill sängen. Jag sov, ingen annan var i rummet. Det hamnade skärvor i min säng, på bordet och golvet, och vatten som rann ut. Jag förstår att man kan förklara sånt med fysik, men jag anser att jag blev tillsagd att nu får du fan i mig ta dig i kragen, ryck upp dig. Tror jag vet vem det var som meddelade sig också. Tyckte att det var bäst att göra som jag blev uppmanad.