Vaknar tidigt. Jag har jobbgrejer att göra idag, äter tidig frukost, sätter mig riktigt och sätter på datorn och avverkar några mail som måste iväg. Gör dag och ser Snön. Ett tecken. Äntligen. Något händer. Jag längtar ut och jag har ju en plan idag, tid hos kuratorn kl 10, måste göra mig iordning och passa tid. Tar upp det som gnagt i mig kvällen innan. Har under helgen kommit på att all rädsla och oro som jag trott att jag känt också har varit längtan och saknad. Kom till insikt och känner en helt annan kraft efter kärleksboosten. Verkar kunna bli mer emotionellt orienterad. Lärorikt. Jag ångrar mig att jag tackat ja (och blivit jättejätteglad) till besök av en vän under måndag em. Mitt andra utomfamiljära besök. Kommer att störa min uppladdning. Kommer att kännas bara jobbigt. Måste ringa och säga att det tyvärr inte går, det har dykt upp saker...
På morgonen inser jag att jag inte riktigt vill visa mig här, det blir så verkligt och sant. Bekräftad utifrån den riktiga världen att jag är här och är sjuk. Jag är patient. En cancerpatient, och ser ut som en sådan. Tappat vikt, allt hår är ju borta, förstås. Jag måste öva mig och jag kan ju inte bara isoleras, jag har ett liv och jag ska leva det på det utrymme jag har. Känns bättre. Pratar med kuratorn i superfart, har ju så kort tid.
Går på sidan av cykelbanan för att göra spår efter mig. Skönt. Går en längre tur, de där restriktionerna har jag släppt, gäller inte längre känner jag. Hög luft. Sol strilar mellan träden. Äter. Vilar.
Och sedan får jag besök. Jag stjäl all tid, talar om min sjukdom, känner att jag är självcentrerad och tillåter mig. Min vän tar det och tål det. Öser stöd. Känns skönt och blir rätt. Besöket bekräftar att jag finns på riktigt för hon kommer från verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar