Trötthet

Är feberfri, sänkan på väg ned. Övriga värden står stilla. Min benmärg är trött. Jättetrött. Den producerar ingenting. Eller produktionen är mindre än vad som går åt. Får trombocyter. Extrablod får jag turliga dagar. Blir glad då, vet att jag blir något mindre trött under något dygn. Annars är jag bara trött. Så in i Norden trött. Faktiskt så trött att jag inte orkat tänka på det och därmed inte orkat blogga. Var cell, var vrå i mig är urvriden allt innehål. Uttorkad, tömd och plundrad. Trött ända in i märgen, bokstavligen. Trött i själen. För jag kom ju på vad det hela går ut på. Och det är det här. Att stå ut. Att bli sparkad i magen om jag glömmer bort mig och råkar springa uppför pulkabacken med Siri. Utsparkad och utvisad. Jag är under den energinivå som krävs för ett existensminimum. Den här tröttheten kommer att vara ett år efter transplantationen, säger kuratorn. Om transplantationen går bra kommer jag ändå att känna mig utmärglad och energilös, länge. Men hellre det än något annat. Sjävklart väljer jag tröttheten. Bara allt går vägen.

För nu närmar det sig. Enligt plan ska jag börja förbehandling nästa vecka. Känner ingen jättepepp, är ju inte ens fri infektionen än. Verkar inte få komma hem, men väntar på ett provsvar på ett benmärgsprov. Om det inte uppvisar några gendeformerade celler (som ämnar byta planhalva till cancerlaget) så kan jag få skjuta upp behandlingen en vecka. Åka hem och packa, rensa ur gamla trosor, bh:ar som jag borde gett upp hoppet inför för flera år sedan. Det är ju lätt att tro att man blir bystigare av att bli mamma, det största för kvinnligheten, men det blev ju inte riktigt så. Träningskläder ska kastas. Gå igenom papper, medicinlådorna. Göra ordning inför flytten, säga hej då till gula hemmet, som Siri säger.

Jag har varit bortskämd med finbesök ända sedan juldagen. Vänner på besök, och sedan barnen. Tur för mig, känner håglöshet och någon kamp, det för jag inte. Gett upp inför aptitlösheten. Kanske plockat igen lite på slutet, fått äta i lägenheten, lättare att motivera sig med barnen runtom. Firade nyår med min familj och mamma och pappa i långeleggan. Promenerade tillbaka på natten med Ola, som sov hos mig, orkade inte riktigt hela vägen.

Idag har jag gått 2x12 min. enligt pappa. Tog slut. Vill sova. Sova bort min tid som jag inte spenderar hemma. Sova bort den tid som jag inte är tillsammans med mina barn. Sova. Vila på min kudde. Domna bort och inte finnas. Tills jag blivit frisk.

Så, därför har jag inte skrivit för jag visste att det här inlägget skulle bli i en annan ton.

Jag vänder tillbaka in i kokongen.