Dödsrensa eller flyttstäda. Trist läsning.

När jag fick nytt jobb blev sista pusselbiten till ett lyckligt liv i Östersund lagd på plats. Vi hittade omgående fantastiska människor som är bra folk och och som prioriterar livet ungefär som vi. Dagispersonalen är fantastiska. Staden är vacker om vintern och ger oss allt det vi saknade i Stockholm vad gäller snö, vad man kan göra med snö. Vi skrev slutligen på för hus. Huset hade vi letat efter i 1,5 år. Av de fem kriterier som vi satt upp som ett måste föll renvoveringsfritt och högt i tak. Men vi bygger bastu, det finns fjällutsikt och ski-in/ski-out från längdskidspår och som bonus även från backen. Det är vackert.
Samma dag som jag skulle börja nya jobbet åker jag istället in akut på Östersunds lasarett, hänvisad av distriktsläkaren. Och så spolades hela paradisdrömmen ned i toaletten. Tjopp. Och jag vet inte om jag nu var hemma och dödsrensade min garderob, eller om jag flyttrensade den. Med tanke på antal lådor som är kvar med Fias kläder och skor skrivet på, var det solklart en flyttpackning.
Min bror har gett sig själv första sprutan för att boosta sin benmärg inför transplantationen. Han är full av förhoppning, i det närmsta överpositiv. Han är extra noga med att sprita händerna och aktar sig för influensa. Jag genomför det jag är ålagd att göra, ligga och ta emot gift och medicin, och försöker mig på små förbättringar som jag lyckas med ibland. Idag när jag inte får gå ut, eftersom Ola åkt hem och jag inte får gå ut ensam och personalen varken har kläder eller tid att följa med, så ligger jag här och är deprimerad. Jag tänker inte gå i korridoren, vilket är det förslag jag får. Det är inget alternativ för mig. Jag dör långsamt här, och det är inte av cancer. Jag är inte skapt att ligga stilla i en säng och inte se ljuset. Då dör mina celler utan cytostatika.

Funderar på om det kanske är mest fördelaktigt för mig att försöka motverka en depression och satsa ett krampanfall på det. Och glida ut lite obemärkt innan solen går ned.