Tävlingen är igång

Den här gången har jag inte skrivit då jag varit upptagen av att umgås med min familj. Fick åka hem. Blev lite av en thriller. Taxichauffören kommer en kvart för tidigt, står och stampar medan jag äter klart min lunch, lägger om öppningen för CVKn samt packar de sista grejerna. Är tvungen att städa ur hela rummet på prylar. Har ju gjort mig hemmastadd nu med foton, kort som jag fått, julgransrpydnader och fram för allt teckningar från barnen. Sal 6 kanske inte är mitt hem, men väl min tillvaro. Packar i påsar som spricker. Chauffören är inte nöjd. Jag är klar fem över, förutom att jag får springa tillbaka efter min kudde. Glömmer bort mig igen, orkar ju inte springa. Känns ineffektivt att gå fort. Förutom kudden hittar jag min gröna huvatröja och ett par grejer till.
I min före detta klubb Järfälla orienteringsklubb var jag, tillsammans med syrran, ökända för att lämna grejer efter oss på tävlingar. Palmis, en man i klubben, menade att var det något kvar på tävlingsplatsen, så tillhörde det förmodligen någon av syrrorna.
Taxichaffisen har ett mycket tydligt kroppsspråk och det säger mig att det är inte bra att att vi de här fem minuterna sena. Dessutom kommer han med bår, vilket är en felbeställning, och det verkar han också tycka är mitt fel. Vi far förbi hans garage. Suckar och stånk. Jag blir riktigt orolig över hans mentala tillstånd, tänker att han är nära hjärtinfarkt, frågar försiktigt: Är du väldigt stressad?". "Nej, inte alls, inte alls", men menar att saker och ting ska vara i ordning och det var det inte nu. Vi kommer iväg. Jag är rädd. Han gör några oroliga omkörningar. Jag blidkar honom med fin choklad från Åre. Då går han igång och pratar om sig själv hela vägen till Ö-vik och jag vågar inget annat än att lyssna, trots att jag är så trött och bara vill spara på energi till min familj som jag ska få träffa inom några timmar. Det känns som om han kräver denna uppmärksamhet för att inte köra av vägen. Sen kommer nysningen. Hostningarna. Snoret. "Är du förkyld?" frågar jag. "Nej, är du?" svarar han kort. Jag får honom att sätta på sig ett munskydd, det är uppenbart att han inte förstår min situation, som sitter där med 0,2 i neutrofiler, nästan utan virusmotstånd. 4,5h i bilen med en förkyld chaufför på gränsen till sammanbrott. Men, jag kom hem oskadd. Chauffören åker utan att säga hej då. Kommer på att jag glömt min fina adventssjusstake och en plastblomma på rummet. Ringer avdelningen och de menar att de har en hel påse med kvarglömt till mig.
Jag har haft en helt fantastisk långhelg hemma. Jag har lekt med mina barn, sovit i min säng med Ola, ätit mat med aptit, känt hunger, varit i huset, träffat vänner. En helt otroligt mysig eftermiddag vid huset där Malin stekte hamburgare ute till alla. Fått kraft och energi, livshopp. Huset kommer att bli fantastiskt fint. Barnen leker i snöhögarna. Ski-in från backen. Ski-in ski-out från längdskidspåren. Nära skogen. Precis så där som jag drömt om. Jag känner mig på topp. Oavsett värden.
FÖr tillbaka i Umeå visar värdena egentligen bara att min benmärg är usel. Har stigit något, men det korrelerar inte alls med hur jag känner mig. Nu spelar det ingen roll, för igår sattes förbehandlingen inför transplantationen igång. Förundersökningarna visar att jag nu har njurar som en 70åring, lungor har fortfarande infiltrat från lunginflammationen, spirometrin visar på ordinära resultat men med nedsatt diffusionsförmåga trots att man tagit hänsyn till mitt låga hbvärde. Jag har åldrats ungefär 20 år i snitt. På två månader. Dock har allt köttätandet skjutit albuminet i höjden och osmosen fungerar bättre i kroppen. Kött (tänker blodig biff, åt det hållet) är det jag saknar på menyn, men det verkade nu på dietisten att även det kunde gå som önskekost vid behov. Fantastiskt. En biff om dagen är bra för magen. Det behövs, jag tycker inte att uppvärmda kokta grönsaker är ätbart och färsk härlig sallad får jag inte äta (bakterierisk). Skörbjugg kanske är nästa symtom.
Bussolfanet (cytostatikan) är giftigt. Det kan ge kramper. Ingen som tar medicinen får lämna avdelningen. Jag bryter ihop när jag får informationen. Jag klarar inte att vara inomhus, instängd som en förbrytare i sal 6. Men som första patient får jag dispans. Med sällskap och medtag av rulle får jag ta mina promenader. Bara jag tar kramprisken på eget ansvar. Full av stesolid känner mig grymt avslappnad och fin i kroppen och sinnet och går ut utan minsta rädsla och promenaderna blir längre och vidare ut från sjukhuset för var dag. Känner mig stark! Jag känner nu äntligen att man börjar lära känna mig här, och ser mig och kan därför ser fördelen med att ändra de generella restriktionerna efter patientens behov. Men huvudet är inte med. Vet inte vilken dag det är, kommer inte ihåg vilken temp jag hade som jag nyss tog, tittar i kors och kan inte koncentrera mig. Skönt och ineffektivt. Ola försöker fånga mig när jag ser mer tillförlitlig ut och önskar att vi ska bestämma lampor, färg och blandare till badrummet.
Så här är det: Min typ av Leukemi är aggressiv och cytostatikaokänslig. Det enda den andra behandlingen åstadkom var att hålla sjukdomen i schack. Den klarade inte att försätta mig i total remission. Min cellfattiga benmärg innehåller 11% cancer vilket inte alls är optimalt inför en transplantation. Professorn säger "Ja, det kan gå. Det har gått".Det finns emellertid ingen annan väg att gå än att gå rakt på transplantation och jag tänker enligt följande. Det hänger inte på procenten. Tänker, hur många stackars dåliga celler kan finnas kvar efter den här dödskuren. De ger mig det starkaste som finns. De tänker att jag tål det. Det dödar vilande så som celler som utvecklas. Och jag tror att cancersidan lider så stora förluster under cytkriget att min bror Mattis celler kommer, pigga och starka krigare, att leta upp och döda de stackare som finns kvar. Det är min chans. Och jag känner att det går. För olikt någon annan tävling så gäller det bara att vinna. Den här gången finns inget annat. Tävlingen är igång. Jag är så djävla grymt motiverad. Och så rädd.