Jag kände mig så stark. Den mentala kick jag fick efter senaste hemresan räckte så länge. Jag är så positiv till att det ska gå bra. I mitt huvud går det bra. Gick entimmespromenader, haha, det låter bättre än 2,5kmeters. Kunde andningsträna med CPAPen, en slags tryckmask, på upp till 8 cm H2O (jämfört med 3-3,5 nu). Först har jag sötebrödsdygn med Ola. Han är trött och sliten när han kommer, och vi sover middag tillsammans. Han får färg efter någon dag, tar helt enkelt semester på sal 6. Sedan kommer syrran och jag känner att jag dalar liten, men fortfarande fin. På en eftermiddag blir jag illamående, kommer över smärtoleransen i mun och svalg. Magknip. In med morfinet. Har två extrema skitdagar, lätt mina värsta i medvetet tillstånd, där jag får dålig smärtlindring av den konstanta dosen morfin, men fullt med illamående. Extradosen som jag behöver ta hela tiden däckar jag av, somnar mitt i något jag ska göra, vaknar upp 45 min senare och inser att jag sovit är det jag gjort. Kan inte äta, kan inte dricka. Har drömt fruktansvärda mardrömmar. Letar mina barn. Fullt med kryp och baggar. Den dödliga dosen cytostatika tydliggör sig. Jag blev inte medelhavsbrun på den här cytostatikan. De två första såg jag ju ganska bra ut efteråt, inte alls så där glåmigt vinterblek. Nu är jag grön. Jag ser verkligen inte frisk ut. Och nu nära 40 grader feber, nära hundra i sänka, kan jag inte längre prata. Det känns freakat när pappa frågar efter ett informationsblad. Han letar runt i hela rummet. Och jag, som ligger och får medicin, jag vet att vid sköterskans fötter finns en påse som det står god jul på, där har jag lagt det papperet. Vad komplicerat att vara stum. Fast det är ju svårt för att jag inte kan teckenspråk, förstås. Pappa kommer på att jag kan skriva samtalslistor. Eller, vi gör det bägge, för mer rättvis kommunikation.
Mitt rum ligger mellan en dement som skriker rakt ut när som helst. Hon har diarré, stackarn. En hel vecka går innan det avtar. I det andra rummet ligger en person som gärna skriker ut sin smärta. När som helst, hur som helst. Och har diarré minst en vecka. Där emellan ligger mitt rum. Det som skiljer oss åt är pappväggar. Jag har koll på dem. Jag vaknar av de människorna, men mest är det så fruktansvärt att de känner sådan oro och tycker sig känna sådan smärta att de skriker. Jag blir äcklad när inser att det ljud jag tolkat som stolsbensskrap mot golv, är något helt annat. Svårt att byta rum, fullt, tills min favorituska hittar ett rum som hon ser till att jag får flytta till. Det är ett maffiosorum, stort och kungligt och badrummet är nästan större än badrummet i nya hemmet.
Till huset har vi också flyttat: TACK alla som var med, med att packa i och ur och gjorde det möjligt. Och för renoveringshjälp! För organisation! Badrummet är inte klart, men blir väldigt fint när det är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar