Tvåhundramiljoner celler

Cellerna har anlänt. De har fraktats med en he person från Sahlgrenska idag. Min bror satt hela 5 h igår med armarna utsträckta, gav och tog emot, precis som Jesus. Beställningen från Umeå låg på 200 miljoner, som bara ska räcka till mig. Det är hit jag har sett fram emot. Ungefär som när jag var med barn. Jag kunde tänka mig en förlossning, men inte längre än så. Jag har kunnat tänka hit, men inte längre.
Den sista cytostatikakuren, de två sista dagarna med urgiftiga grejer, var tuffa. Giftet var så frätande att jag var tvungen att kissa minst en halvliter var tredje timme, även nattetid, för att inte urinblåsa och rör skulle ta skada. Det är okej att kissa, men det kändes inte okej att tänka sig att giftigt matades rakt in i kroppen på mig.
Mamma for i morse. Hennes klocka ringde 5.45. Jag vaknade inte. Hon satt upp till halvtvå igårkväll och läste högt för mig, där jag låg och vände och vred mig och inte kunde somna. Nu har Ola kommit, och vet ni vad, även mina celler är på ingång här, så jag måste sluta. Två hundra miljoner stycken i en liten liten påse. Jag välkomnar er av hela mitt hjärta!