Det har inte funnits någon ork över för att skriva. Har läst en del, även strötittat på TV. Försökt få utrymme att sova. Legat i sängen ungefär 98% av tiden. Blivit trycköm under hälarna. Har inte tänkt så mycket. Mest längtat hem. Hela tiden. Jättemycket.
Nu är de här. Familjen. Jag hörde hur de sprang i korridoren, fram till min dörr. Konstigt. Jag älskar dem alltid ännu mer när de är nära än jag tror att jag gör när jag saknar dem. Det är nog tur, annars skulle mitt hjärta brista. Småstjärnorna. Ola är så vacker. Och snygg! Mamma ser så söt ut. Jag ser att hon och Siri Li är lika.
Vi leker. Jag får vara sjuka mamman som ligger på sjukhus. Jag blir tagen sprutor över hela kroppen. Känns faktiskt bättre. Pappa kommer upp ikväll och imorgon ska jag ta mig ut ur den här byggnaden och äta nyårsmiddag. Har ju ledigt mellan 16 och 20. Kanske går att ordna längre permis om jag har tur. Sedan hissar Mira-Märta sängen upp och ned och åt alla håll och kanter. Den fastnar i ett omöjligt sovläge med högt för fötter och ryggstödet uppfällt till max. Man viks dubbel i den sängen. Hon skrattar gott. Sängen återgår aldrig till det normala. Den dog. Jag får en ny senare på kvällen.
Fick bronkoskopitid till kl 10.30. Får en hutt rejält avslappnande. Erika, som hälsar på från Valencia, ser mig somna med öppen mun mitt i en mening. Operationen blir framflyttad, gick inte att få tag i plasma som jag skulle behövt. Så när jag senare under eftermiddagen får en ny tid, får jag bara halva hutten, eftersom det tydligen är starka grejer. Tyvärr var det inte alls tillräckligt. De bedövar, otrevligt. Och sedan börjar de tre kvinnorna på lungavdelningen hissa ned artroskopiet genom min hals. Vid stämbandan anser jag att det är stopp. Viftar med handen, kan ju inte säga något. De fortsätter, bra, bra. Jag sätter upp handen som ett jättestort stopptecken. De visar tydigt att de inte ämnar vare sig avbryta eller lugna sig. Jag tar då tag om skopiet och drar upp det. Vi får börja om. Mer avslappnande. De får sina prover. När Erika då kommer tillbaka är jag ju nydrogad, somnar när hon läser högt.
Efter alla prover som gjorts har jag äntligen svarat positivt på Candida. Så mina lungor är fulla med svamp. Råkade se CTbilden. Fullt, som en hel kantarellskog.
Det är så svårt att veta vad man ska säga... Skulle så gärna vilja säga något hjälpande, men vet inte vad. Det enda jag kan komma på är att du måste få känna det du känner, oavsett om det är trötthet eller längtan. Något mer kan inte begäras, ens av dig själv. Du gör det du kan. Även om det bara är att vila, sova och vara trött. Då måste det få vara så. Det är det du kan göra, SKA göra. Starkt och bra att du skriver. Jag sänder alla tankar och kramar jag kan!
SvaraRadera