Säsongens sista turer på skidor

Det tar emot att skriva här. Jag tror att jag spär på min identitet som cancersjuk. Jag tänker att alla som skriver blogg är döende och jag vill inte vara en av dem. Det är de och det är jag. Jag gör inte gör reklam för den här sidan, länkar inte till eller underlättar för google att hitta eller låter tidningen göra repotage. För det gör ingen nytta om det inte visar sig att jag är den som överlever. I alla andra fall är det bara förgörande och bör läsas av så få som möjligt. Jag har ingen cancer. Jag är cancerfrisk. Jag vill att du förstår det när du träffar mig. Jag är kanske tröttare än du, har mindre städat hus än du, har ännu inte diskat upp glas efter flytten som gjordes för 1,5 år sedan. Men jag har inte cancer. Att döden följer med mig vart jag går, min följeslagare till Konsum, det är så det är att leva med cancerhotet. Och överlever jag, kommer döden att vara mig hack i häl iallafall sju år till. Jag frågar aldrig om döden vill vara med och åka skidor. Eller springa orientering. Eller hoppa studsmatta. Oinbjuden tar döden plats ibland på min axel med fötterna i kors över min mage för att sitta kvar. Oftast skakar jag av denna svarta, knuffar bort och säger att det finns ingen plats för dig. I familjen Lekselius hus finns inget utrymme för sådana som du. Och bygger vi ut är det inte för dig.NYY Istället flödar ljuset över vår trädgård. Den går in på ovansidan med långa skuggor, runt åtta på morgonen, vandrar runt hela huset under dagen och avslutar vid niotiden i vårt köksfönster på kortsidan. En granne hade lärt sig av sin arboristkompis att man kan ta 20% av ett träd utan att det märks på trädet. Rönnen som skuggar framsidan på kvällstid ska få sig en duvning, 20% ska bort. Jag tänker också att om nu all behandling har kostat mig 30% av min maxkapacitet är det bara 10% som jag behöver känna av. Det är lugnt. Det är ingenting. Jag är faktiskt riktigt normal. Och jag kan ju fortfarande springa utför och får sträcksegrar i parkcupen varje sträcka i utförslut. Det duger. NYY Status: Hb 116 -lite lågt, trombocyter 146 -ok, vita 3,7 varav neutrofila 1,7 -inom normalvärde. Under 1% egna celler -bra. Ngn konstig mätning av DNA visar 3% eget FiaDNA. ÖL förstår inte hur man ska tolka det men ÖLgruppen beslutar att ge 11 miljoner t-celler på tisdag. Man vill helst att jag ska få antigen diarré eller eksem, då är man nöjd för då kan man lätt konstatera GVH och det vill man se. Jag har inte haft de minsta besvär någonstans och det är lätt att tro att min brors celler är alltför lika mina. Men det resultat man nått hittills är inget man når med bara cytostatika. T-cellerna är verksamma och jag hoppas att de har skarp syn och hörsel och kan detektera celler som inte ska vara med. När jag kommer hem kommer mina barn att säga att jag luktar majs. Det är frysmedlet som kommer med cellerna som luktar så starkt. Läkarna ser jag som dödens budbärare. De går med döden i bakfickan på rocken och kan när som helst dra upp fel kort. Ola tycker att jag ska se dem som soldater. De skyddar mig allt vad de har mot döden. Kanske är de änglar. Jag vet bara att jag skulle bli helt skräckslagen av att möta någon av dem i skogen eller i skidbacken. Mina knän skulle vika sig, jag skulle sjunka ihop, precis som när jag såg den där gigantiska spindeln på vår husvägg i Mexico. Jag äter dubbla oxascand/sobril och gråter lite efter beskedet att jag var tvungen att åka upp tidigare än planerat. Vi använde upp Umeåservietterna, de med björkarna, på valborg, skrynklade ihop dem med knuten näve och slängde dem som en slags symbolisk handling, ett offer, i soporna. Det verkade inte hjälpa. Jag måste ändå upp till Umeå. Nu har jag en granne som är därifrån så jag kanske får tänka om angående den där staden. Men jag är ännu inte mogen för det. NYY < Idag går Åsa och jag topptur i Ladängen. 7 min tar det, Åsa klockar. Jag skriver upp det på listan jag fått av min fantastiska psykolog. Alla saker som ger mig energi, gör mig stark och glad, ska upp på den listan. Tre turer i Ladängen gör mig glad, trött och svettig.