Ett erkännande

Nu skriver jag lite på begäran, och jag kan göra det nu eftersom allt har gått bra hittills. Prolaps/återfall i december. Först ser man de egna cellerna. Och sen går det jättesnabbt och tumörcellerna är redan där. Dr H ringer mig veckan före jul och säger att man blev tagen på sängen men det positiva är att man hittat detta på ett mycket tidigt stadium. Jag hann aldrig bli sjuk, även om jag kände av i slutet av november redan att kroppen inte längre svarade på rehab.

Vi går på fest och sparar oron till sen. Jag får fira julafton, men åker upp tidigt på juldagsmorgon för att starta cellgiftsbehandling samma dag. Den här gången kan man ge mig det man ville förra året. Då gick det inte, eftersom jag var så sjuk. Nu får jag extra allt. En ny kombination som Dr H hittat i holländsk studie. Den nya cyten kostar ca 90000kr per 250ml-påse. Det är skönt att veta. Jag tänker att tror man inte på detta skulle man avstå för det är så mycket pengar. Det är skönt att kosta pengar. Att bli satsad på. Aldrig förr har så mycket pengar satsats på mig. Så nog ska jag leverera:)!

Så är jag cancerfri igen. Full remission, meddelar Dr H. Han är glad och tycker att jag ska dricka champagne. Men hemma ligger Ola sjuk och slut och våra energiresurser räcker inte till ett glas bubbel. Jag kan, för första gången, låta Ola vara sjuk och tar barnen till och från skolan varje dag, ordnar med middag, lägger barn, ja, tar hand om hela hushållet. Jag stiger in och orkar det som Ola måste ha orkat hela året. Ola får ligga i gästrummet, vi försöker röra oss i olika luftrum. Jag stoppar inte om honom eller stryker honom över pannan. Virus är inte för mig, men jag kan iallafall låta honom sova. Det är enormt tillfredsställande. Dr H säger samtidigt att nu när vi hittat så bra preparat så vore det synd att inte använda det igen. Ny behandling. Ola missar sin alpresa.

Som alla förstår var det här ett tungt bakslag och jag har inte velat erkänna det. Inte på bloggen, inte alls. Jag kanske hade väntat på det. Jag vet inte. Nu är jag här, har ungefär 1-2 veckor kvar på isoleringen på avdelningen. Jag mår bra. Jag har haft en helg ensam med Ola, strålande sol och det har varit möjligt att gå på skidor. Ola drar mig i rulle till och från Gamlia. Mina hälar är sönderbrända av cytbehandlingen och jag har inte kunnat belasta dem Idag kunde jag också åka lite, med draghjälp uppför. 5,1km, utan att ta helt slut. Jag åker inte om någon, förutom de ensamkommande flyktingbarnen som för första gången står på skidor. Det ser fantastiskt ut. Jag äter god önskekost och har inte tappat hela aptiten. Jag har bara tappat något kilo. Och mitt hår. Jag är feberfri.

Det här är sista cellgiftsbehandlingen jag gör. Dels för att det inte behövs. Dels för att jag förmodligen inte tål mer. Jag har fått fina nya stamceller och ett stort gäng t-celler från min bror donatorn och det är dessa som fortsättningsvis ska göra jobbet. T-cellerna ska hitta eventuella defekta celler och rensa ut dem. Även om mina egna celler dyker upp ska de detekteras och förintas. Detta ska ske resten av mitt liv. Priset jag betalar för det kan vara gastrit, colit, irit, alveolit, artrit, eksem. Men förhoppningsvis inte leversvikt.

Och vad kan jag göra? Nu äntligen kom en studie där man ser att sömnbrist ger genförändringar. Det har jag förstått och det är det jag tror att jag åkt dit på. Jag ska fortsätta värna om sömnen. Viss mat motverkar cancer. Blåbär är ju känt sedan tidigare. Hela förra året hade jag ett supersug efter citron och tydligen så sitter det massor av cancerhämmande ämnen i citronskalet. Jag har fått svarta lökfrön av en kollega till en vän till mig som följt bloggen. Det används som medicin mot cancer i en del av världen. Jag vill passa på att tacka så jättemycket, jag tror verkligen på det. Ingefära, tomater, vitlök. Och antioxidanter förstås. Det finns också studier, ännu inte vetenskapliga?, att cancerceller tycker om socker. Det kan jag tänka mig. Tumörer är snabbare än övriga celler, och borde därför tycka om snabb energi. Men att övergå till LCHFkost är mig övermäktigt. Då går hela jag in i väggen. Jag kommer nog att fortsätta att äta som jag gör, men äta extra av vissa livsmedel.

Jag måste också förlika mig med en långt sämre hjärt- och lungkapacitet som inte går att träna upp till tidigare nivåer. Jag kommer inte att kunna bygga styrka lika lätt som innan. Jag har åldrats fort och möjligen gått från 30 år biologisk ålder till 48. Samtidigt har jag blivit väldigt klar över vad jag tycker är viktigt i mitt liv och det känns lätt att gå vidare. Ja, det är tydligt. Och det känns kul och spännande och nice.